© LÄKARTIDNINGEN

2013-04-09 nummer 15 - Läs artikeln som PDF - Skriv ut

Kommentera denna artikel!

KULTUR

Ett läkarliv i bilder

Gabor Hont

Läkaren och konstnären Hans Huldt i Helsingborg fyllde 76 år i december

förra året. Han har just slutat med sitt arbete som narkosöverläkare på

sjukhuset. Nattjourerna har nu övertagits av andra, själv har han i dag

bara undervisningsprojekt kvar. Under hela sitt liv, och parallellt med

läkarjobbet, har Hans Huldt tecknat och målat, och de flesta av hans

bilder och teckningar skildrar livet på sjukhuset, vårdens vardag och

stämningar i mötet med kolleger och patienter.

 

Efter läkarexamen 1967 blev Hans Huldt specialist i anestesiologi 1972. I

bagaget hade han dessutom studier i psykologi, pedagogik och sociologi

vid Lunds universitet. Han var under många år ansvarig för

intesivvårdsavdelningen vid Helsingborgs lasarett, med diverse avstickare

till uppdrag i utlandet, till exempel Kuwait, Nya Zeeland, Saudiarabien och

Norge.

Han har sett många svårt sjuka patienter passera, tillfriskna eller dö. Han

berättar att han i patienternas ansikten alltid försökte läsa deras livsöden

och dela deras sorg och fruktan. Han ville lära känna vilka de var, och han

bar upplevelserna med sig och lät många komma till uttryck i de tavlor

han målade.

Konstnären Hans Huldts samlade verk utgör i dag en sammanhängande

berättelse om ett yrkesliv som doktor. Hans tavlor uttrycker glädje och

sorg, tillit och maktlöshet, men alltid förmedlar de en känsla av empati

och gemenskap.

Under våren 2013 har flera av konstverken ställts ut i Göteborg och Båstad

och i oktober är det dags att visa dem på galleri i

Paris och sedan i Stockholm i november.

Läkartidningen har bett Hans Huldt att välja ut några av sina verk och låta

dem berätta om hans yrkesbana i sjukvården. Varje tavla åtföljs av

konstnärens egna kommentarer.

Den som vill få en fullständig bild av Hans Huldts produktion kan besöka

hans webbplats <http://www.hanshuldt.se>.

Gabor Hont

Rätt tid och plats

1968 blev jag anestesi- och intensivvårdsläkare vid Helsingborgs lasarett. Det var rätt plats och rätt tidpunkt. Det var då intensivvårdsutvecklingen exploderade och den moderna intensivvården föddes. Dessförinnan hade vi sett gamla patienter med lårbensbrott dö i mindre blödningar, och förlossningspatienterna med stora blödningar, de dog inför våra ögon. Det var Guds vilja. Det var naturligt. Patienter med svåra infektioner dog tyst och stilla samma dag som de kom in på sjukhuset, unga som gamla. På sjukhuset och på intensivvårdsavdelningen var döden påträngande, ofrånkomlig, alltid närvarande. Det gick inte att värja sig. Genom att börja avbilda Döden försökte jag att försona mig med Honom.

Med livet i händerna

Så bröt intensivvårdsrevolutionen ut och människan överlistade Gud. Ny forskning och erfarenheterna från Vietnamkriget förändrade allt. Först behandlingen med saltvatten, sedan det centrala ventrycket och en kunskap som gjorde att vi tappade rädslan för att ge för mycket vätska. Vi dränkte patienterna i ur­oceanernas vatten och de blödande kvinnorna på kvinnokliniken överlevde. En sådan oerhörd glädje. Intensivvården förde oss in i ett främmande land. Vårt fartyg gled uppför floden längre och längre in i en okänd natur. Utvecklingen gick blixtsnabbt. Livets innersta mysterier skulle lösas. Vi skötte patienterna som dyrbara plantor och vi tog över det ena organets funktion efter det andra. Vi höll livet i våra händer, vi var den nya tidens upptäcktsresande. In i det fördolda och det förbjudna.

På guds bakgård

Vi blev hängivna intensivvårdsläkare. Men vi förstod inte hur intensivvården drog oss bort från den normala verkligheten. Långsamt hade vi tvingats in på Guds bakgård, där vi inte hade lov att vara. Vårt normala tänkande om vad som är rätt och fel, vår kristna etik, gällde inte längre där vi befann oss.

Naturen hämnades

Kanske vredgades Gud. Eller svävade han tyst i rymden och bidade sin tid. Eller var han bedrövad. Någonting gick fel och naturen slog tillbaka. Vi stod där hjälplösa. Patienterna överlevde i våra respiratorer, deras livsfunktioner styrdes av våra farmaka, av våra vätskor och av vår omsorg. Men inuti sina kroppar åts patienterna upp av infektioner och av nya sjukdomar som vi själva hade skapat, som aldrig hade funnits tidigare. Naturen hämnades med blint raseri: blodlevringssystemet förstördes, lungvävnaderna förstenades. Och till sist ett tomt skal, allt medan de anhöriga bröts ner i förtvivlan. Och på samma sätt personalen som behandlade patienter utan möjligheter att komma tillbaks till något som helst liv. Vi hade fastnat i fällan. Vi borde avbryta men kunde inte för vi hade förlorat förmågan att ställa prognoser. Vi kunde inte avgöra längre vilka som långsamt skulle dö ovärdigt och vilka som skulle komma att överleva. Vad vi än gjorde så var det fel. Ingen etik eller moral hjälpte oss längre. Detta är en ofrånkomlig del av verkligheten på en intensivvårdsavdelning. Och med en sorg och som en ständig påminnelse om vår obetydlighet, måste vi leva vidare med detta. Detta är den moderna intensivvårdens arvedel.

Lärdom i yrket

Det är en dyster historia men det finns en annan sida av utvecklingen: Metoderna blir mer och mer avancerade. Prognosförmågan allt bättre. Omvårdnaden alltmer full­ändad. Det som för inte så länge sedan betydde en säker död är nu en banalitet. Vi noterar knappt ens i journalerna de snabba chockbehandlingarna, några timmars respiratorstöd, den avancerade postoperativa över­vakningen av en 80-åring. Allt detta som är skillnaden mellan liv och död. Och så är det hela över på några timmar och patienten tillbaka på avdelningen. Bagateller tycker vi. Ja, men utan erfarenheten och kunskapen från alla de tunga dystra män­niskoöden som vi misslyckats med hade vi inte fått dessa många patienter som nu passerar intensivvården att överleva.

Bilder samt bildtexter:

Hans Huldt


konstnär, specialist i anestesiologi, Helsingborg

hans-huldt@comhem.se