Intensivvården ur en gammal anestesiläkares synvinkel

Intensivvården var det som låg närmast våra hjärtan. Vi var hängivna intensivvårdsläkare.

Men vi förstod inte hur denna speciella sjukvård drog oss bort från den normala verkligheten.

Långsamt hade vi tvingats in på Guds bakgård, där vi inte hade lov att vara. Vårt normala tänkande om vad som är

rätt och fel, vår kristna etik, gällde inte längre där vi befann oss.

Den effektiva intensivvården tog sin början mot slutet av 60-talet.

Dessförinnan såg vi gamla patienter med lårbensbrott dö i mindre blödningar och kvinnopatienterna med stora blödningar, de dog framför våra ögon.

Det var Guds vilja. Det var naturligt.

Patienter med svåra infektioner dog tyst och stilla samma dag de kom in på sjukhuset, unga som gamla.

Vad vi trodde oss veta, det var hur lätt hjärtpatienterna fick hjärtsvikt om de fick för mycket vätska. Vätska skulle alltså ges mycket försiktigt och långsamt. Och så visste vi att eftersom blodtrycket sjönk så måste det vara viktigt att höja upp det till det normala igen.

Med Noradrenalin drog vi ihop blodkärlen. Och kallsvettiga och vita som snö gled patienterna in i döden. År efter år. Andra världskriget, Koreakriget,
100 000-tals bleka och kalla. Och de som överlevde blödningen, dem tog njursvikten.

Att vi inte förstod.

Det var naturens eget sätt att lösa problemet med blodförlust: att dra ihop blodkärlen. Men det som var ändamålsenligt vid små blödningar det fungerade inte vid större blödningar. Då var Gud inte längre intresserad av överlevnad, då reagerade kroppen fel.

Så bröt intensivvårdsrevolutionen ut, människan överlistade Gud. Det var inte strypningen, det var kärlvidgningen som var nyckeln till problemet. Och patienterna överlevde fastän blodtrycket sjönk. Det var det första trappsteget.

Så kom behandlingen med saltvattnet, det centrala ventrycket, varmt blod och den kunskap som gjorde att vi tappade rädslan för att ge för mycket vätska. Vi dränkte patienterna i uroceanernas vatten och de blödande kvinnorna på kvinnokliniken överlevde. En sådan oerhörd glädje.

Så kom respiratorerna och den intravenösa näringen.

Intensivvården förde oss in i ett främmande land. Vårt fartyg gled uppför floden längre och längre in i en okänd natur.

Utvecklingen gick blixtsnabbt. Livets innersta mysterier skulle lösas. Vi skötte patienterna som dyrbara plantor och vi tog över det ena organets funktion efter det andra. Vi höll livet i våra händer, vi var den nya tidens upptäcktsfarare. In i det fördolda och det förbjudna.

Kanske vredgades Gud. Eller svävade han tyst i rymden och bidade sin tid. Eller var han bedrövad.

Någonting gick fel och naturen slog tillbaka. Vi stod där hjälplösa. Patienterna överlevde i våra respiratorer, deras livsfunktioner styrdes av våra farmaka, av våra vätskor och av vår omsorg.

Men inuti sina kroppar åts de upp av infektioner och av nya sjukdomar som vi själva hade skapat, som aldrig hade funnits tidigare.

Naturen hämnades med blint raseri: blodlevringssystemet förstördes, lungvävnaderna förstenades. Och till sist ett tomt skal, allt medan de anhöriga bröts ner i förtvivlan.

Och på samma sätt personalen som behandlade patienter utan möjligheter att komma tillbaks till något som helst liv.

Vi hade fastnat i fällan. Vi borde avbryta men kunde inte för vi hade förlorat förmågan att ställa prognoser. Vi kunde inte avgöra längre vilka som långsamt skulle dö ovärdigt och vilka som skulle komma att överleva.

Vad vi än gjorde så var det fel. Ingen etik eller moral hjälpte oss längre.

Detta är en ofrånkomlig del av verkligheten på en intensivvårdsavdelning. Och med en sorg och som en ständig påminnelse om vår obetydlighet, måste vi leva vidare med detta.

Detta är den moderna intensivvårdens arvedel.

Det är en dyster historia men det finns en annan sida av utvecklingen : Metoderna blir mer och mer avancerade. Prognosförmågan allt bättre. Omvårdnaden alltmer fulländad. Det som för inte så länge sedan betydde en säker död är nu en banalitet. Vi noterar knappt ens i journalerna de snabba chockbehandlingarna, några timmars respiratorstöd, den avancerade postoperativa övervakningen av en 80- åring.

Allt detta som är skillnaden mellan liv och död. Och så är det hela över på några timmar och patienten tillbaka på avdelningen. Bagateller tycker vi.

Ja, men utan erfarenheten och kunskapen från alla de tunga dystra människoöden som vi misslyckats med hade vi inte fått dessa många patienter som nu passerar intensivvården att överleva.

Hans Huldt