Varför?

Varför målar någon tavlor i en värld som översköljs varje sekund av bilder, filmer och underhållning i ett allt hastigare tempo? I en värld där alla har en digital kamera .

Och varför målar någon dessutom dystra tavlor om sorg och död.

Det finns förklaringar.

Jag har alltid, redan från tidig barndom, älskat bilder av alla slag. Det finns i mina gener.

Jag är också uppväxt i en gammaldags miljö med en gammaldags kultur med klassisk musik, litteratur och så bildkonst. Min morfar föddes 1866 och i hans sekelskifteslägenhet och i hans sommarresidens hängde sekelskiftesmålarnas bilder.  

På 50-talet fördes konsten ut till hela folket genom ABF, konstklubbar och konstföreningar. Det var en bildkultur. Jag tillhör den tiden och den kulturen vare sig jag vill det eller ej.

Efter 60-talet har den kulturen förändrats totalt men inte jag. Mina rötter finns där långt bak. En övervintrande dinosaur som målar tavlor.

Och de många döda eller döende människorna och de sörjande anhöriga i tavlorna?

Jo, jag är starkt präglad av det som hände runt 1968 inom sjukvården.

Då bröt intensivvårdsrevolutionen ut. Och jag var med på barrikaderna. Jag såg människor före detta paradigmskifte dö snabbt och stilla framför våra ögon. Det var Guds vilja, det var naturligt. Och jag såg sedan människor överleva i respiratorerna, men samtidigt ätas upp av sjukdomar som vi själva hade skapat och som inte hade funnits tidigare. Samtidigt som de anhöriga bröts ner och personalen plågades.

Jag präglades av de etiska och existentiella frågorna från den tiden, vilka  ibland syntes olösbara. Jag behövde bearbeta och försona mig med sorgen, döden och intensivvårdens problem och jag började måla.  

Elsa Lena Ryding, som har skrivit dikterna har varit i samma situation. Och därför är hennes text så väsentlig för att förstå.


Bortom de medicinska och tekniska porblemen så finns det männskliga mötet. Mötet mellan den  sjuka, den döende, den döda och de närstående och de som vårdar. Om detta vill jag berätta.
 

Det finns en drivkraft till. Jag kan min konsthistoria från Giotto till de moderna konstnärerna. Den är levande inne i mitt huvud. Och jag är på jakt efter att en gång måla ett mästerverk i klass med dessa mästares verk. Det driver mig och ger mig ångest. Vi får se om jag hinner eller döden hinner före.

Det är på blodigt allvar.

Hans Huldt