Hans Huldt - berättelser i bild

 

Klicka på bilderna för att förstora.

I arbetet på intensivvårdavdelningen var sorg och död en ständig följeslagare. Och de anhörigas förtvivlan.  
Man kan välja att också se skönheten i denna stund: Nära döden finns inte längre någon avund, ingen ondska, bara sorg och kärlek. Det finns ett ljus i detta ögonblick.

En människas liv blåses ut och trådar brister. Sorg, ömhet, försoning. Tiden står stilla. En militärorkester spelar. Gud är närvarande en sekund och så är det över: ”En människas dagar äro såsom gräset. Hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer och dess plats vet icke mer därav.”
En människas liv blåses ut och trådar brister. Sorg, ömhet, försoning. Tiden står stilla. En militärorkester spelar. Gud är närvarande en sekund och så är det över: ”En människas dagar äro såsom gräset. Hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer och dess plats vet icke mer därav.”
Detta var mitt liv. Vi var hängivna. Våra vapen var de senaste forskningsresultaten som vi omsatte i vår trotsiga kamp. Men vi tvingades på knä. Vi tvingades tillsammans med de anhöriga att acceptera att Döden var den starkare. Patienterna gled undan våra händer och våra maskiner. Vi stod där hjälplösa med sorg och uppgivenhet.
Detta var mitt liv. Vi var hängivna. Våra vapen var de senaste forskningsresultaten som vi omsatte i vår trotsiga kamp. Men vi tvingades på knä. Vi tvingades tillsammans med de anhöriga att acceptera att Döden var den starkare. Patienterna gled undan våra händer och våra maskiner. Vi stod där hjälplösa med sorg och uppgivenhet.
Vi opererade dag och natt. Det var vårt liv, vår mening, vår passion. Men ju mer kunniga och erfarna vi blev desto mer trädde den medicinsk-tekniska världen i bakgrunden och vi såg de människor som vi tog hand om. Vi avkläddes våra rustningar och uniformer. Vi såg dem, deras historia, deras öden, deras fruktan. Vi såg deras familjer, kärleken, ömheten, våndan, vi såg hur de bröts ner till intet. Vi såg deras sorg.
Vi opererade dag och natt. Det var vårt liv, vår mening, vår passion. Men ju mer kunniga och erfarna vi blev desto mer trädde den medicinsk-tekniska världen i bakgrunden och vi såg de människor som vi tog hand om. Vi avkläddes våra rustningar och uniformer. Vi såg dem, deras historia, deras öden, deras fruktan. Vi såg deras familjer, kärleken, ömheten, våndan, vi såg hur de bröts ner till intet. Vi såg deras sorg.
Akutmottagningen
Akutmottagningen
"Förstummade inför sitt utplånande, inför det spårlösa försvinnandet utan att någon minns eller uppfattat det liv som dolt sig bakom deras kranier."
"Förstummade inför sitt utplånande, inför det spårlösa försvinnandet utan att någon minns eller uppfattat det liv som dolt sig bakom deras kranier."
Vi var pålästa, tränade. Vi var professionella,Vi var inställda på att klara allt. Att försvara livet. Att stödja varje organ Vi var sjukvårdens stridsflygare, fulla av adrenalin. Men Gud och Döden var mäktigare.
Vi var pålästa, tränade. Vi var professionella,Vi var inställda på att klara allt. Att försvara livet. Att stödja varje organ Vi var sjukvårdens stridsflygare, fulla av adrenalin. Men Gud och Döden var mäktigare.
Vi var alltid beredda på katastrofer. Vi hade ett bibliotek med rapporter, vi hade ständiga övningar, vi hade en katastrofplan. Vi brann för detta. Och ändå. Om det gick bra till sjuttio procent så fick vi vara nöjda. Mänskliga misstag, missförstånd, missbedömningar, svårigheten att överblicka, vår hjärnas begränsningar. Allt detta som omintetgjorde det vi hade tänkt.
Vi var alltid beredda på katastrofer. Vi hade ett bibliotek med rapporter, vi hade ständiga övningar, vi hade en katastrofplan. Vi brann för detta. Och ändå. Om det gick bra till sjuttio procent så fick vi vara nöjda. Mänskliga misstag, missförstånd, missbedömningar, svårigheten att överblicka, vår hjärnas begränsningar. Allt detta som omintetgjorde det vi hade tänkt.
Vi försökte allt: operation, respirator. antibiotika, nutrition, dialys. Men till sist förstod vi.
Vi försökte allt: operation, respirator. antibiotika, nutrition, dialys. Men till sist förstod vi.

Som ett andetag på en spegel

Allt omkring oss har fallit sönder.
Dagarna är tunga av saknad
och nätterna är utan slut.

Allt skall tagas ifrån oss.