Hans Huldt - berättelser i bild

 

Klicka på bilderna för att förstora.

I arbetet på intensivvårdavdelningen var sorg och död en ständig följeslagare. Och de anhörigas förtvivlan.  Vi som arbetade här var tvungna att lära oss att leva med och försona oss med döden.
Vi kom att se döden ur flera vinklar. Vi såg grymheten, obarmhärtigheten, men det fanns även en annan sida: Stunden då en människa dör omgiven av sin familj, Då finns endast kärlek, ömhhet och en sorg avskalad all själviskhet, girighet och avundsjuka. Dödens ögonblick var både förödande grymt och också oändligt vackert.

Detta var mitt liv. Vi var hängivna. Våra vapen var de senaste forskningsresultaten som vi omsatte i vår trotsiga kamp. Men vi tvingades på knä. Vi tvingades tillsammans med de anhöriga att acceptera att Döden var den starkare. Patienterna gled undan våra händer och våra maskiner. Vi stod där hjälplösa med sorg och uppgivenhet.
Detta var mitt liv. Vi var hängivna. Våra vapen var de senaste forskningsresultaten som vi omsatte i vår trotsiga kamp. Men vi tvingades på knä. Vi tvingades tillsammans med de anhöriga att acceptera att Döden var den starkare. Patienterna gled undan våra händer och våra maskiner. Vi stod där hjälplösa med sorg och uppgivenhet.
Vi opererade dag och natt. Det var vårt liv, vår mening, vår passion. Men ju mer kunniga och erfarna vi blev desto mer trädde den medicinsk-tekniska världen i bakgrunden och vi såg de människor som vi tog hand om. Vi avkläddes våra rustningar och uniformer. Vi såg dem, deras historia, deras öden, deras fruktan. Vi såg deras familjer, kärleken, ömheten, våndan, vi såg hur de bröts ner till intet. Vi såg deras sorg.
Vi opererade dag och natt. Det var vårt liv, vår mening, vår passion. Men ju mer kunniga och erfarna vi blev desto mer trädde den medicinsk-tekniska världen i bakgrunden och vi såg de människor som vi tog hand om. Vi avkläddes våra rustningar och uniformer. Vi såg dem, deras historia, deras öden, deras fruktan. Vi såg deras familjer, kärleken, ömheten, våndan, vi såg hur de bröts ner till intet. Vi såg deras sorg.
Akutmottagningen
Akutmottagningen
"Förstummade inför sitt utplånande, inför det spårlösa försvinnandet utan att någon minns eller uppfattat det liv som dolt sig bakom deras kranier."
Vi var pålästa, tränade. Vi var professionella,Vi var inställda på att klara allt. Att försvara livet. Att stödja varje organ Vi var sjukvårdens stridsflygare, fulla av adrenalin. Men Gud och Döden var mäktigare.
Vi var alltid beredda på katastrofer. Vi hade ett bibliotek med rapporter, vi hade ständiga övningar, vi hade en katastrofplan. Vi brann för detta. Och ändå. Om det gick bra till sjuttio procent så fick vi vara nöjda. Mänskliga misstag, missförstånd, missbedömningar, svårigheten att överblicka, vår hjärnas begränsningar. Allt detta som omintetgjorde det vi hade tänkt.
Vi var alltid beredda på katastrofer. Vi hade ett bibliotek med rapporter, vi hade ständiga övningar, vi hade en katastrofplan. Vi brann för detta. Och ändå. Om det gick bra till sjuttio procent så fick vi vara nöjda. Mänskliga misstag, missförstånd, missbedömningar, svårigheten att överblicka, vår hjärnas begränsningar. Allt detta som omintetgjorde det vi hade tänkt.
Vi försökte allt: operation, respirator. antibiotika, nutrition, dialys. Men till sist förstod vi.
Vi försökte allt: operation, respirator. antibiotika, nutrition, dialys. Men till sist förstod vi.